Funderingar
Oj ja nu är det bara en vecks kvar av denna graviditet eller ja det kan ju vara timmar eller nästan upp till tre veckor. Men trött på det är jag samtidigt som jag är både arg och ledsen att jag inte njutit av den. Jag vet att alla andra säger nästan samma sak det känns inte likadant som med det första, nej det visste jag med men rädslan av att jag knappt känner något gör mig livrädd. När Bastian låg i magen var jag överlycklig kände en enorm kärlek till magen och det liv som växte inom mig. Jag var orolig då med men det var mer över hur det skulle bli om barnet skulle vara friskt om allt skulle bli bra och om uffa skulle bli en bra pappa. Nu vet jag att Uffa är en bra pappa jag vet att jag kan ta hand om ett barn. Den största oron är nog kommer jag att älska detta barn? Sen kommer förlossningen nu vet jag vilket helvete det är. Jag blir ledsen och rädd bara jag tänker på dessa två frågor. Tårarna rinner ner för mina kinder varje kväll när tankarna kommer. Är detta normalt? Behöver jag hjälp? Har jag hamnat i en psykos redan nu? Jag har verkligen ingen att prata med. Uffa skulle aldrig förstå, han skulle bara blanda in en massa andra som jag absolut inte vill ta detta med. Han skulle aldrig lyssna utan bara lämna vidare. Det är så han funkar. Jag e sjukt irriterad på honom med. Han är världens äldsta tonåring. Jag är besviken på både vänner och familj med. Hallå vart är ni? Är jag så jävla tråkig och deppig så ni inte ens vill prata med mig? Jag vill inte påstå att alla har " svikit" mig eller inte lyssnar. Jag vet inte heller vad jag kan begära eller ska begära? Jag är dålig på att be om hjälp med. Men behöver jag de? Jag är dålig på att säga ifrån. Jag känner mig enormt ensam just nu. Vill lägga allt på andra men det är mig det är det störta problemet ligger på. Jag ligger här i min graviddvala och nej visst jag har inte mycket annat att prata om och jag har inte många att prata med. Känns som dom flesta har så mycket själva så man hinner inte med andra. Ska de va så? Vad händer? Jag vet iallafall att jag förväntade mig mer av vissa. Om en timme går JAG in i vecka 40. Jag känner det lilla livet som trycker i magen nästan hela tiden. Det är en vacker och underbar känsla. Låter knäppt att jag först skriver att jag inte känner något för bebisen i magen och riktigt så är det inte jag blir glad när det sparkas och rör sig i magen men jag känner inte samma lycka och längtan som när Bastian var där inne. jag hoppas och vet att när den lille väl är ute så kommer allt bli bra. Men jag tror jag behöver hjälp och stöd till de. Ett stöd som förstår mig och där jag kan vara mig själv i mina tankar och funderingar. Nu ska jag försöka sova några timmar till det kommer nya tankar. Hu men så är det. Kram och tack till dig som finns där för mig.
